Lirie

Jag är lite halv just nu... Jag känner mig liksom bedövad och lite trött. Tårarna är svåra att hålla tillbaka just nu. Jag har insett att det är när jag är ensam som det känns mest svårt. Jag tycker inte om att vara ensam längre. Min andra familj i Öregrund fick mig att inse att om man är ensam så blir man inte gladare, tvärtom. Nu vet jag inte om jag kommer att få träffa dem någe mer och det gör så ont. Jäklar där kom tårarna... Suddigt att skriva detta. Min värsta mardröm blev sann och jag är ensam igen. Jag vet att detta är det mest deprimerande inlägg jag någonsin skrivit, men jag är så förtvivlad. Jag önskar att allt bara ska vara en mardröm. Jag önskar att denna vecka aldrig hänt. För det har varit en svår vecka.

Men det är ingen dröm... Detta är sanningen. Jag är ensam igen, jag är bruten igen. Och jag saknar er!

Nu ska jag sova eller försöka läsa en bok, för skriva kan jag inte mer. Mina tårar rinner ned för kinderna och jag är för ledsen nu. Jag vill inte förlora kontakten med er, men jag är så jäkla rädd att det blir så.

Ni i Öregrund är i mitt hjärta... Och kanske finns jag i era?

LINDA </3